I ögonvrån såg jag en frenetisk liten vinkning. Och ett vackert stort leende. På en liten söt färgad tjej vars rastaflätor spretade med färgglada små gummiband. Hon stod med sin mamma på andra sidan gatan när jag var på väg till bussen. Och hon vinkade. Tills jag vinkade tillbaka och log.
Det var lilla "Run-Away". Som är 6 år. En lördag för några veckor sedan larmades polisen sedan hon hade försvunnit med en kompis och när polisen och den förtvivlade pappan knackade dörr i kvarteret kom det fram att jag var den sista som hade sett henne. Hon och hennes kompis hade tre timmar tidigare ringt på dörrklockan och bett om ett glas vatten. Det var stekhett ute och de var törstiga.
Sent på kvällen hittades flickorna. De hade lyckats gå flera kilometer i helt fel riktning för att försöka hitta hem till den andra flickan. Pappan kom förbi vårt hus med den lilla tjejen sent samma kväll för att berätta att han hade hittat dem. Lycklig, utmattad och med tårar i ögonen.
Ett lyckligt slut. Tack och lov!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar