Okej, okej, jag är världens sämsta bloggerska och har absolut inget av intresse att rapportera. Få se om jag kan skramla fram något så här på kvällskvisten.
Hm.
Jo, jag kan ju alltid tala om vädret.
Idag bestämde min belgiska väninna D och jag oss för att ta metron in till stan under lunchen för att göra snabbspan i affärer. Det fanns så klart alldeles för mycket kul att titta på och vi upptäckte snart att vi var sena som 17 tillbaka till jobb. På vägen tillbaka till metron sprang vi inom ett bageri för att köpa en stooor macarooon som bara låg där i skyltfönstret och väntade på oss. Men, det skulle vi naturligtvis inte gjort.
Solen sken när vi gick in, himlen öppnade sig när vi kom ut.
Vi försökte skula under en markis men det stormade så mycket och regnade från alla håll att vi blev dränkta. I sandaler vadade vi genom regnet och D skrattade så hon fick magkramp när hon såg att min tunna beiga kjol var genomdränkt och transparent klistrade sig runt benen. Jeez!
Väl nere i metron gick det ut ett meddelande i högtalaren att det var problem, som snart skulle åtgärdas.
Vi väntade, väntade och väntade. Som två dränkta katter.
Till slut kom tåget och vi slängde oss på dörren. Som inte gick att öppna. Alla andra dörrar fungerade förstås och när vi till slut förstod det sprang vi till en öppen dörr och höll på att klämmas i dörren när den stängdes.
Phu! Sen blev vi sittandes. Med blöta häckar i en kvalmig vagn. Och vi väntade och väntade. På att metrohelvetet skulle röra på sig.
Och anlände till slut till jobbet. Med världens sämsta ursäkt.
Men macaroonen, den räddade jag tack vare att den levererades i en plast- och inte i en papperspåse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar