Luften vibrerade

av hetta och vi stod utanför Veronas stora amfiteater. Bara timmar kvar tills vi skulle klättra upp på den stora arenan. Carmen. Vad visste vi om henne? Absolut ingenting. Men vi skulle under fyra timmar få lära känna henne. Klockan började närma sig tjugoett och vi började klättra. Hittade en perfekt stenplats där vi satt oss på vår filt och tittade på folk medan arenan sakta fylldes på till bredden. I orkesterdiket syntes harpor, cellos, klarinetter och trumpeter. Utanför gnäggade hästarna.

Sen började det och jag trollbands under fyra timmar under Veronas himmel.

Scensättningarna började med en stor torgplats och följdes av en taverna, en piratgrotta och slutligen tjurfäktningsarenan. De sjöng utan mikrofoner och det kändes som om deras röster hördes långt utanför Italien. Det hände saker hela tiden på scen. Zigenarna dansade, hästarna frustade, barnen lekte, kastanjetter, matadorer, åsnor, pirater, cigarrfabriksarbetarna... och så Carmen. Som slutligen dog. Men sjöng så att man bär henne med sig länge, länge.