Igår kväll hamnade jag i ett förvirrat tillstånd.
Jag har mött en man i jobbkorridoren under tre månader nu och han har sitt kontor bara sju dörrar härifrån. Varje gång jag har mött honom har jag sagt "hello" eller "bonjour". Han har dock envetet totalignorerat mig, stirrat rakt fram och behandlat mig som luft. En dag för några veckor sedan fick jag nog och frågade mina kollegor om de visste vad det var för en man som med näsan i vädret gick i korridoren med bestämda steg. Jag fick höra att de alla hade drabbats av hans arroganta sätt och de hade sedan länge gett upp sina hälsningar. Efter överläggningar beslöt vi oss för att behandla honom som luft.
Så, i förrgår mötte jag honom tre gånger och vi totalignorerade varandra. Igår kväll när jag skulle gå hem mötte jag honom igen och medan jag vrålstirrade framför mig för att inte titta på honom hör jag ett "bonsoir" när vi passerar varandra. Jag tvärstannade, tittade bakom mig fall i fall det fanns någon annan han mötte, men det fanns bara jag där. De bestämda stegen fortsatte och medan hans ryggtavla försvann stod jag där förvirrad och undrade om mina öron hade spelat mig ett spratt.
Jag känner mig fortfarande förvirrad…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar