Som varje kväll efter jobb tar jag metron hem och står uttråkad i vagnen och stirrar på reklamskyltar under de circa femton minuter som resan tar. För en vecka sedan stod jag på samma sätt och upptäckte inte förrän jag hade gått in i vagnen att min granne stod bredvid. En granne som jag bara har "pratat" med en gång och det var säkert för sisådär åtta år sedan. Sedan dess har det bara blivit ett krystat "bonjour" när vi har råkat gå ut ur respektive hus samtidigt. Jag undvek hans blick genom att stirra upp i taket, ut genom fönstret på en svart tunnelvägg och intresserat (väldigt intresserat!!) läsa alla blahablaha-reklamer ovanför dörrarna.
Anledningen till att vi inte har varit hjärtligare mot varandra är att jag blev mer än irriterad på deras sena arbete i huset när de flyttade in. Så när de började borra i sovrumsväggen kl 07.00 en söndagsmorgon slog en väldigt morgontrött Ninni bakut. Mina svärföräldrar hade anlänt sent kvällen tidigare och vi ville få en bra början på deras första och sista vistelse. I en sliten pyjamas, håret som ett lyckotroll, utan kontaktlinser och utan skor traskade jag nerför trappan, ut på gatan och ringde ilsket på deras dörrklocka. Mannen i huset öppnade dörren med borren i högsta hugg och jag började babbla på engelska och förklara hur dålig stil det var att störa andra så tidigt på morgonen. Han följde intressant mitt babbel med ett leende i mungipan och frågade sen med fransk brytning "so, when can I begin? At 8?" No way, svarade jag. Klockan 10. "No problem", avslutade han. Prick klockan 10 satte borrandet igång igen, men denna gång var jag inte lika ilsk. Jag skämdes bara. Riktigt ordentligt.
Tillbaka i metrovagnen. Tåget saktade in och vi närmade oss hemmet. Jag segade och la mig sist i kön ut. Allt för att undvika honom. Men. Jag hade inte en chans. Han stod och väntade på mig utanför metrovagnen och jag log ett av mina största gnistrande leenden. Vi önskade varandra Gott Nytt år och många lyckönskningar på nya året och slog följe hemåt i snön. Han berättade om familjens julsemester i Frankrike, att hans yngste son hade haft astmaanfall och de hade spenderat en vecka på sjukhus, vi diskuterade isoleringen i gamla hus osv och skiljdes framför husen med glada leenden och ett "trevlig kväll".
Han var ju riktigt trevlig och för första gången någonsin vinkade hans fru på mig när hon satt i bilen med barnen imorse. Det kändes bra. Fast vad hon tänkte vet jag förstås inte. Säker något i stil med "där går den där tokiga folkilskna svenskan...".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar