-
Helikoptrar som
surrar, taggtråd vart man än går, poliser, militärer, koll av id-kort,
avspärrningar och trafikkaos. Nej, det är inget speciellt som har hänt, det är EU-toppmöte och alla
statsministrar kommer transporterandes i karavaner av svarta bilar med tonade
rutor. Kris i Grekland, desperation i flyktingfrågan, en ryss som vill inta vår
största ö… och till det en svensk s k regering som får en att vrida sig av
obehag. Läget i Europa är allt annat än stabilt.
På väg till jobb
idag med bussen hoppade det på en kille vid en hållplats och redan innan vi var
framme vid nästa stopp ville han hoppa av p g a trafikstockning och bad
chauffören att öppna dörren, men nä, se det kunde han inte göra. Han kan endast
släppa av passagerare när bussen stannar. "Men du kör bara en meter i
taget, sen stannar du!" utbrast killen. "Då kan du ju släppa av mig!.
Busschauffören tacklar med "Reglerna lyder att man endast kan släppa av
passagerare vid hållplatser". Jag
ska inte skriva alla svärord killen upprört hävde ur sig, men de var inte få…
Därefter vrålade han att han skulle mista jobbet och att han hade bråttom för
att hans bror var jättesjuk och att hans liv gick under om han inte kom ur
bussen. Chauffören tacklar med tystnad. En meter i taget. Med en hoppande,
ilsken kille i stora spegelglasögon bredvid sig. Till slut kommer vi fram till
nästa hållplats, killen hoppar ilsket ur bussen, vänder sig om och gör fingret
länge mot chauffören, som brister ut i gapskratt. Därefter missar den
skrattande chauffören att stanna vid min hållplats och jag fick extra långt att
promenera mellan taggtråd och poliskontroller denna underbart varma morgon.
På tal om vädret
ja, vi har nu haft en månad av högsommarvärme och kan inte klaga på
temperaturer mellan 25 och 30 grader. Kanske vi kan klaga när det går över 34
grader nästa vecka, eller kanske inte. Grillen har gått på högvarv om
kvällarna, vi sitter ute till kl 22 för man vill helt enkelt inte gå in, de
lättaste sommarkläder känns för varma och man gör allt för att hitta skugga.
Det var 19 grader igår kväll när vi tog sena kvällsrundan med lille
pälsklingen. Vid en vändzon möter vi en tjej som går barfota i sommarkvällen,
hon slår ut med armarna, sätter sig på huk och ropar "kom lille
vovven". Bilbo svarar med sätta av i full fart, slänga sig i hennes famn
och sen gosar de ett tag innan vi leende går hem. Jag älskar dessa promenader
som är fulla av spännande och intressanta möten. Vi träffar den bruna
labradoren "Chocolate", blinda damen med den vita hunden, gubben och
lilla svarta hundtjejen som är precis lika hjulbenta, bulgaren med Bilbos
favorit Old English hannen, gubben som letar svampar vid boule-banan, the dog
pack uppe vid djurparken och vallhunden som älskar att hämta boll, för att
nämna några. Igår kväll stod Bilbo tyst och helvispade med svansen,
jättelycklig med nosen tryckt mot grannens staket och vi undrade vad som stod
på. Jo, det var katten Oskar som satt med nosen en centimeter från Bilbo och
såg ko-lugn ut. Polare! I alla fall på varsin sida om staketet!
Annars är världen
ett virrvarr av känslor och eftertanke. Vi vet båda alltför väl hur mycket
peppning och stöd behövs under svåra perioder, så vi försöker vara där för
andra som behöver oss. Så gott vi kan vill jag tillägga, eftersom man inte alltid
orkar allt man vill. Vi peppar B som ensam kämpar mot en aggressiv bröstcancer,
D vars man har fått leukemi och E vars bror har en stor hjärntumör. Vi ringer
en lite förvirrad men annars pigg moster för att kolla att hon mår bra. Vi gör
så gott vi bara kan, men ibland får man betala ett pris med extrema smärtor i
benet eftersom man springer för att hinna, hinna, hinna allt. Man får dessutom
lägga till ännu en tablett till den dagliga dosen medicin och käka Losec för
att man fick såna bröstsmärtor en natt att man trodde man fick en hjärtinfarkt
och var redo att åka in på akuten. Men hej, smärtorna har nästan gett med sig
efter två veckor och medicinen gör sitt, så nu försöker jag med alla sinnen att
stressa ner. För enligt läkaren är det nu, efter ett och ett halvt år som
stressen har hunnit i fatt mig och kroppen säger ifrån. Jag har dock bestämt
att den inte ska vinna över mig. Igår gick jag på mindfulness introduktion och
i september sparkar vi igång lunch sessions på jobb. Ett steg, kanske i rätt
riktning.
Andra steg för
att sänka stressen är att säga bye bye, eller i alla fall ta en paus från personer
som lever i Blondie-land. Jag har bestämt mig för att lämna dem där och sluta
bry mig, helt enkelt för att de har slutat bry sig och mest gör mig stressad
över hur de beter sig. Känns hur bra som helst och ett litet steg i rätt
riktning för att hålla blodtrycket nere. I detta läge behöver jag inga
energi-tjuvar i mitt liv! Vem behöver det förresten?!
Imorse såg jag den första myggan denna sommar. Den lever inte längre...
-
