Igår var det sista gången jag skulle vattna min kompis blommor innan hon och hennes kille kommer tillbaka från semestern. Trött efter en seg dag på jobbet går jag in genom entrédörren till det stora hyreshuset, tar posten i deras låda och sticker in nyckeln i dörren till trapphuset där hon bor och vad händer…
Nyckelhelvetet bryts av i låset! Det kändes som smör när jag vred om och plötsligt stod jag med en halv nyckel i handen. Hur kunde det hända? Ingenting tog emot ju! Panik!
På väggen hittade jag ett telefonnummer till ett företag som tar hand om huset och en kille svarade. Han meddelade att alla hade gått hem och ingen kunde hjälpa till, men jag kunde ringa på dörrklockan till en dam i huset som ibland hjälper till med diverse problem. Jisses, jag ringde på hennes klocka och hon kom nertravande och kunde öppna dörren inifrån.
Efter mycket diskuterande, prat mellan damen och killen på telefonen, nyfikna grannar, mer diskussioner med killen på telefonen, så kommer damen fram till att hon ska ta hjälp av en portugisisk affärsinnehavare längre ner på gatan. En stor, sur man med verktygslådan i högsta hugg börjar attackera låset och skruvarna… utan succé! En halvtimme senare fick han dock äntligen loss en skruv och därefter gick det av bara farten. Damen hittade efter långt letande ett extralås i ett förrådsrum och vips var det på plats.
Efter en och en halv timme fick blommorna vatten, jag var fyrahundra kronor fattigare, trettio lägenhetsinnehavare var glada över att kunna komma in till sina boningar igen och mina nerver hade lugnat ner sig en aning.
James tittade närmare på resterna av nyckeln när jag kom hem och konstaterade att den var tunn som 10 A4 ark, så det var inte så konstigt att det gick som det gick. Jag lär tänka mer än en gång innan jag tar på mig uppdrag att vattna andras blommor igen. Jäkla skit!